Recensioner ”Tankar från en väntsal”

Underhållning som väcker reslusten

borgabladet

BORGÅ Grands konsertsal förvandlades till tågstation i fredags då tre artister visade hur man gör show av ett gemensamt intresse.

Precis som det finns må bra-filmer så finns det också må bra-shower. Föreställningen Det var en gång en svensk, en sverigefinne och en finlandssvensk – sånger

och dikter från en väntsal, bjuder på en upplevelse som gör en varm inombords och får en att skratta. I samma takt som artisterna sjunger och berättar om resor till fjärran länder vaknar också den egna reslusten när poeten Solja Krapu med lysten röst börjar rabbla upp ställen som Abu Dhabi, Marmara och Zanzibar. Den grundläggande frågan i dikten Jag vill tro på Zanzibar är om det är okej att längta bort.

På den frågan kan det bara finnas ett svar.

Thomas Lundin, Anna Döbling och Solja Krapu har inte bara ett kreativt yrke gemensamt. Den finlandssvenska scenartisten Lundin och den svenska sångerskan Döbling har bägge rest runt jorden, sett fantastiska platser men också upplevt en känsla av mättnad och en vilja att komma tillbaka till ett tryggt och rutinerat liv. Estradpoeten Krapu är uppvuxen i mellersta Finland men flyttade som 15-åring till Umeå där hon bott de senaste trettio åren. Många av hennes dikter handlar om resor och drömmar om äventyr.

Runt sitt gemensamma intresse har artisterna byggt upp en två timmar lång show där sånger på ett smidigt sätt varvas med dikter. Scenen föreställer en väntsal där tre resenärer möts för att under en flyktig stund sjunga och berätta om sina drömmar, sin längtan bort och sin längtan hem. Det är enkelt och avskalat och kombinationen sånger/dikter fungerar förvånansvärt bra. Pricken över i är pianisten Per Rosenius som iklädd konduktörsmössa ackompanjerar på flygel och som bakgrundsvokalist.

Lundin och Döbling är vana artister som vet hur de ska ta sin publik såväl solo som i duett. Med ryms såväl Döblings egna mjukt melodiska låtar som musik av Benny Andersson och Christer Jonasson. Med tangon Sagoland (Lars Huldéns översättning av Unto Mononens Satumaa) visar Lundin med sin ypperliga tolkning att låten kan beröra också när det inte är en Reijo Taipale som håller i mikrofonen.

Trots att resor utgör den röda tråden tangeras också andra teman, särskilt i Solja Krapus uppträdanden. Hon får publiken att skratta, inte sällan för att hennes dikter slår huvudet på spiken. Texterna kunde kanske bäst beskrivas som vardagspoesi som handlar om människor och situationer lätta att känna igen.

Krapu har en förmåga att förvandla det banala till varm komik hon dessutom framför genom suveräna imitationer av såväl medelålders kvinnfolk som uppkäftiga tonåringar. Till höjdarna hör dikten Folk älskar att resa där Krapu räknar upp allt som folk, sin respassion till trots, avskyr när de reser. Hit hör badrumsinteriörer so inte är som hemma, högljudda grannar, diarré, oförskämda turister… jo, det låter sorgligt bekant.

Pia Perokorpi
Borgåbladet 2010-11-23